söndag 29 november 2009

Railways on the wrong track

Electrostar at Milton Keynes

Once the present orders for Britain's trains have been delivered, a new series of designs will be launched. Trains such as the Adtranz Electrostar (above), for local services, were a development of the British Rail Networker, which came into service in the early 1990s, whilst large numbers of suburban trains were also purchased from the German manufacturer Siemens. The first came into service around 2000, and after prolonged teething troubles are performing reasonably well, apart from chronic problems like unreliable toilets, and uncomfortably bouncy, or uncomfortably hard, riding. But in comparison with the trains they replaced, dating from the 1950s, they are heavier, harder on the track and guzzle electricity, so there is plenty of scope for something better.

The next generation of long distance trains, the Inter City Express (IEP), was specified by the Department for Transport and that contract has been awarded to Hitachi. This is a hybrid electric/diesel train which can run on both electrified and non-electrified lines. The concept sounds wonderful but in practice, it means that an electric locomotive is being dragged unnecessarily over lines that are not electrified, and a diesel locomotive is being dragged unnecessarily over lines with an electric power supply. Worse still, the diesel locomotive will not be powerful enough to maintain the same schedules as the Inter City 125 trains, and over electrified lines the diesel will be needed to provide additional traction over some of the route.

The DfT defends the design and has invented all sorts of post-hoc arguments in its favour, but the real reason it has come about is because the civil servants could not comprehend the time-honoured practice of changing locomotives to haul trains over lines that were not electrified. This was the way that the Metropolitan Line was operated for over 50 years until the route was electrified all the way to Amersham in 1960; an electric locomotive hauled the train to the change-over point and a steam locomotive took the train on. The switch was made at Rickmansworth (below) and took just two minutes, so this was hardly a difficult thing.  

Rickmansworth - electric traction takes over

Much the same was done on the Waterloo-Weymouth route as the line was originally electrified only as far as Bournemouth. It would have been the obvious way to run the London to Aberdeen service: an electric locomotive would push the train to Edinburgh, where the train would split, with the front portion being hauled onwards to Aberdeen by a diesel locomotive.

Expensive follies

These are expensive follies. The prices for rolling stock have spiralled. Mark 1 stock cost about £6000 per non-powered (hauled) vehicle in the early 1960s, about £250,000 in present-day terms. The first of the Electrostars cost about £750,000 million per vehicle, and the current price is about £1.25 million. The next generation of trains will be even more expensive, with the Hitachi trains costing an astonishing £5 million per vehicle. With trains costing so much, the railways are forced to operate with a minimum of spare capacity, whilst passengers have to be crammed in as tightly as possible if fares are to be kept to reasonable levels. Which explains why, for instance, the seat spacing on mark 1 stock was 92 cm with some 3-a-side compartments, considerably more than in recent designs.

The cramped interior of a refurbished HST

Nothing works with anything else

A curious feature of all the new trains is that the different types are mutually incompatible; in the case of Electrostars, units are unable to operate together if they have different versions of the software! Few are operationally compatible and in many instances, different designs of couplings mean that vehicles of different types cannot be joined even in an emergency. A further complication relates to running long trains on routes with short platforms. This is possible but difficult because nobody has yet come up with a simple system for ensuring that passengers do not open doors where there is no adjacent platform; the system adopted uses satellite positioning and a database!

Not just a UK problem

The problem is not confined to the UK's railways. The same trend has  occurred throughout Europe, with trains become ever more costly and complex, and with seating being crammed in ever more tightly.  Part of this trend, which has been going on since the 1970s, has been the substitution of locomotive-hauled carriages by fixed-formation trains, such as the British Inter-City 125 and Voyager, the French TGV and the Swedish X2000. The great drawback of such trains is that carriages cannot be added or taken out of the train very easily, which makes it hard to match the number of carriages to the number of passengers likely to travel. Trains are typically made up to a minimum size and the seats sold under some complex scheme with a few bargains available for those who book in advance and extortionate fares for those who are not in a position to commit themselves to travelling at a particular time.

Of course, having to travel on a pre-booked train means that passengers have to allow generous margins for delays, which effectively wipes out much of the advantage of the shorter journey times that have been achieved with today's faster trains.

Rail travel is in need of a radical re-think.

torsdag 26 november 2009

Compass swings off course

Compass, which describes itself as the think tank for the "Democratic Left", has just come out with a set of proposals for putting the tax system to rights. As this was written by Richard Murphy & Company, the proposals are predictable.

1. Introduce a 50% Income Tax band for gross incomes above £100,000. This raises £4.7 billion compared with the current (2009/10) tax system, or an extra £2.3 billion compared with introducing this band at £150,000 as proposed by the Chancellor.

2. Uncap National Insurance Contributions (NICs) such that they are paid at 11% all the way up the income scale (although pensioners would continue to be exempt); make NICs payable on investment income. This results in further revenue of £9.1 billion.

3. In addition to (1) above, introduce minimum tax rates of 40% and 50% on incomes of above £100,000 and £150,000 respectively; these raise an additional £14.9 billion.

4. Introduce a special lower tax band of 10% below the poverty line (below £13,500 per annum), while restoring the ‘basic rate’ to 22%. This costs £11.5 billion.

5. Increase the tax payable (higher multipliers) for houses in Council Tax bands E through H (while awaiting a thorough overhaul of property valuation and local authority taxation) raising a further £1.7 billion.

6. Minimise personal and corporate tax avoidance by requiring tax havens to disclose information fully and changing the definition of ‘tax residence’; these two reforms are estimated minimally to yield £10 billion.

7. Introduce a Financial Transactions Tax (FTT) at a rate of 0.1%, applicable to all transactions. This would raise a further £4.2 billion.

8. Immediately scrap a number of government spending programmes (including ID cards, Trident, new aircraft carriers, PFI schemes), reforms totalling £15.1 billion.

9. Urge that all current small limited companies be re-registered as limited liability partnerships to simplify their administration and reduce opportunities for tax avoidance.

The proposal to amend the Council Tax is worthwhile as a temporary measure, pending reform of the system, but the other measures would be worse than useless.

Income tax levied at less than 20% is not worth the trouble of administering it that this causes. In fact, multiple rates are generally a nuisance as returns have to be exact. It is better to raise tax thresholds to a minimum based on 35 hours work at the national minimum rate, and then come in at a rate of around 30%, with a higher rate of not more than about 40% for the top 10% of earners. More than this just encourages avoidance.

Too much is raised from income tax. It sounds fair but is not, and is a major cause of job destruction as the burden actually falls on employers. Thus the main victims are people with low qualifications who are effectively locked out of work opportunities. I find it strange that an organisation that claims to be on the left should be promoting a tax system which clobbers the poor and lets the rich - country landowners, for instance - get away with not paying their

Council Tax and the UBR need to be reformed to exclude buildings and improvements, whilst agricultural land should be subject to UBR - that is an elephant in the room. The proportion of revenue raised from property taxes needs to be drastically increased so as to get rid of opportunities for avoidance altogether, then it ceases to be a problem.

There is useful scope for increased taxes on "bads" such as alcohol and tobacco - the former is far too cheap to the point that it is a public health hazard.

To deal with the problem of youth unemployment, it is worth considering putting the under-20s on the same tax code as over-65s, with an NI exemption - the latter is a real job killer.

Naturally, John Christensen of the Tax Justice Network (which is advised by Richard Murphy) has commented approvingly, These people obviously have little interest in thinking more widely about the issue. The tragedy is that the main victims are those whom they affect to be concerned about.

Nobels mardröm

Innan Alfred Nobel dog fick han en mardröm som handlade om framtiden. Kanske var den en uppenbarelse.

I början såg han en stor öde slätt nästan utan träd. Det verkade vara ändlös. Då fick han se ett litet moln som växte upp över fältet. Molnet blev större och rörde sig hit och dit, utan mål. Då uppträdde ett andra. Och ett tredje. Snart blev luften fylld av rök och nu rörde molnen sig i hans riktning. Han blev så kall och rädd att han började huttra. Sedan hördes ett dundrande ljud som fortsatte i en tid innan det blev tyst. Då dykte det upp en massa svarta tjocka moln som höjde sig mot i himlen. Precis två minuter senare kom ett otroligt högt ljud och en kraftig vind. Bullret fortsatte under en tid, men han visste inte hur lång.

Nu förstår han att fältet är ett slagfält. Hela tiden blir ljudet högre. Plötsligt blåser det så hårt att han kastas ner i gyttjan. Lerklumpar ramlar ner på honom. Nu får han se en massa män springande omkring. Männen är klädde i kakifärgade kläder, stålhjälmar, och klumpiga svarta stövlar. Sedan verkar det om att jorden exploderar. Alla männen kastas högt upp i luften. Kroppar, huvud, armar och ben kommer regnande ner. Där män stod bara få sekunder tidigare finns det nu ett stort, djupt hål i jorden. Blodiga lik med slitna kläder på fyller hålet. Luften överallt är fyllde av svart rök som luktar beskt. Han känner igen lukten. Det luktar dynamit. Nu kommer ett vinande ljud och allt sprängs omkring honom. Sedan blir allt tyst.

Efter en tid känner han att han vaknar ur en dröm. Nu ser han en gestalt som han inte känner igen. Vem är det? Är det Gud? Jesus, kanske? Är det en ängel? Är det hans bror som dog för så många år sedan?

”Förlåt mig, det var mitt fel!”, skriker han gråtande. ”Jag trodde sprängämne var bara en fredlig sak. Man använde dynamit för att bygga vägar, järnvägar, hamnar, gruvor och så vidare. Och ingen vågar använda de kraftigaste vapnen. På sådant sätt kunde vapen garantera fred. Trodde jag. Jag gjorde min förmögenhet genom att sälja vapen och dynamit. Jag har orsakat bara död. Massdöd! Hjälp mig! Vad ska jag göra? Jag är en djävul. Jag är djävulen själv. Jag förtjänar det hårdaste straffet!”

Men gestalten svarade, ”Det var inte ditt fel. Säkert var du lite aningslös, men du avsåg ingen skada. Ondska hände eftersom djävulen kom in i världen. Var försiktig i framtiden men gå i fred.”

torsdag 19 november 2009

Drottning Kristinas sista tanker från Rom

Vilket konstigt liv jag har haft! Det verkade som en lång resa, eller rättare sagt, som många resor samtidigt: en resa från Sverige till Italien; en resa från den Lutherska till den Katolska kyrka; en resa från prinsessa till drottning och från drottning till... jag vet inte! Vad är jag egentligen? Själv kallar jag mig drottning men så är det inte.

Jag har bott i palats i hela mitt liv. I Stockholm var palatset kallt och mörkt. I Rom var palatsen ljusa och vackra i barocka stil. När jag kom fram till Rom tänkte jag försöka bli drottning igen. Jag försökte att bli Napolis drottning, men försöket misslyckades och då hade jag ingen politisk roll.

Men det är inte heller sant. Jag blev vän med två påvar: Alexander VII och Alexander VIII. Jag blev beskyddare till många målare och berömda kompositörer: till exempel de underbara Carissimi, Corelli och Alessandro Scarlatti, som skrev så mycket när de var medlemmar i mitt hov; när Carissimi dog år 1675 blev jag mycket ledsen.

Men trots att livet i Rom var spännande och jag trivdes i stadens kulturella miljö, kunde tiderna bli besvärliga. Aldrig var jag helt nöjd. Ibland längtade jag efter Sverige. Efter en tid verkade livet i hovet vara meningslöst.

Ångrar jag någonting? Jag ångrar inte att jag abdikerade därför att det inte fanns något val. Om man vill bli katolik fanns det heller inget val; det måste man göra. Men när jag bodde i Rom verkade det som om jag slösade bort min tid. Om jag skulle ha fått min tid igen skulle jag har blivit en Karmelitsyster istället. Jag tror att om jag hade gjort det skulle jag har levt ett lyckligare liv. Säkert att vara nunna är lämpligast för en drottning utan något rike. Jag önskar att jag hade fått bättre råd när jag kom fram till Rom. Nu är det för sent och snart kommer jag att dö. Hur kommer jag att bli ihågkommen i framtiden?

tisdag 17 november 2009

Guardian now part of British gutter press

The Guardian has pretensions to being the standard-bearer of the intellectual wing of Britain's press. If this is so, one must ask where the hell the country is heading.

Yesterday it carried an article by a Carrie Quinlan under the title "Vatican to welcome aliens". She writes

'The Catholic church has had a conference about astrobiology. Awesome, say I. I've never heard the term "astrobiology" before, but it is seemingly a way of talking about aliens without sounding like a geek or someone with an unusual relationship to reality. It's one of the paradoxes I enjoy in my brain that I think in all probability there is life on other planets, while at the same time being more than happy to mock anyone who claims to have met it. So, the fact that there's now a much more sciency sounding word one can use to talk about the possibility of Wookiees, Sontarans and Borg is very special. I might be welcome at dinner parties once again.

'I might even be welcome at a Vatican dinner party, which is particularly pleasing – they do, after all, have the best wine. And it'd be really amazing to have a proper conversation about astrobiology and its implications for religion."

The article continues with several hundred words in the same flippant vein, whilst the comments quickly degenerate into the usual anti-Catholic polemic about gays  and condoms.

What a pity it is that the author did not bother to explain how conferences on astrobiology come to be held under the auspices of the Vatican. The Vatican astronomers have been in the forefront of the discipline since the observatory was established at Castelgandolfo in 1582 and run by a group of Jesuit astronomers.
The conference is one of the results of a project that began about thirty years ago as a programme for the systematic mapping of the spectrum of everything in the sky. The Jesuits took it on because it is incredibly tedious, and at the time offered no prospect of results, Nobel prizes or any other return on the effort. No-one else wanted to do it.

As the results were gathered and analysed, it was realised that all sorts of information could be extracted, including the presence of exo-planets (that is, planets orbiting stars other than the sun), the size of these exo-planets, their distance from their parent stars and the composition of their atmospheres, which could indicate the possible presence of life as we know it. All of which is amazing except seemingly to Guardian journalists and their fawning readers who take such pride in their ignorance.

Good journalism seeks to educate and inform. I thought that was the Guardian's particular mission in that regard, a much needed counterweight to the gutter press. This parade of ignorance, proudly displayed in the article and in the vast majority of the readers' comments, most of which are off-topic, leads to the question whether the term "British intellectual" is now an example of an oxymoron? It seems that the Guardian has now become part of the British gutter press.

For what it is worth, here is the article.

Fr Chris Corbally SJ of the VATT team writes,
'The "systematic mapping of the spectrum of everything in the sky" section has the spirit of the NStars work, if the details are not completely accurate. It is not a Vatican Observatory project as such, just my own with colleagues mainly from Appalachian State University, but it does need a spirit of service rather Nobel-prize getting; we are not detecting exo-planets, just finding the better, solar-like candidate host stars. It is possible that a spin-off project, which we are just starting, that of monitoring the cyclic activity of young solar analogues, may also indicate stars more likely to have planets modifying that (chromospheric) activity.'

lördag 14 november 2009

Språk och ojämlikhet i Storbritannien

Under andra världskriget och efter

Under andra världskriget blev förhållandena i Storbritannien en fråga på liv och död. Ingen brydde sig om hur man talade. Men nu var språket påverkat av radion. Den så kallade ”Received Pronounciation” (RP) spridde sig genom sändningarna av BBC. RP bestod av en blandning av överklass, Oxford och Cambridge universitetens socioleketer, och södra Englands stadsspråk. Man kan lyssna på sådana språk i gamla inspelningar. Så småningom adopterade medelklassen den ”RP” brytningen.

Efter kriget verkade det som om klassskillnaderna nästan hade försvunnit. Strax efter krigets slut år 1945 var valet och Storbritannien valde en socialistregering. Jämlikhet blev målet. Barn fortsatte i skolan ett år till och de duktigaste eleverna fick platser på gymnasiet utan avgift. Regeringen drev den brittiska ekonomin enligt keynesianska principer och då följde en period av högkonjunktur som fortsatte till slutet av 1960-talet. Ekonomin blev så bra att många invandrare kom från olika länder. De flesta kom från de dåvarande brittiska kolonierna i Afrika, Karibien och Indien. Nästan alla fick jobb och blev lyckliga men inte särskilt rika. Även om det fanns en ekonomisk kris år 1964 hade Storbritannien en bra ekonomi på 1960-talet. Det verkade som om ojämlikheten hade besegrats.

Återkomsten av ojämlikhet

Men det var bara en fasad. De ”gamla” familjerna äger en stor del av den mest värdefulla marken i Storbritannien. Ursprungligen fick familjerna mark av de svaga, fattiga Tudor och Stuartmonarkerna efter reformationen. Kungen konfiskerade mark som hade tillhört kyrkan och gav den till de mäktigaste riddarfamiljerna så att de inte skulle motsätta sig honom. Fortfarande äger sex av dessa familjer mark som på 1700-talet blev delar av Londons centrum. Familjerna har blivit otroligt rika. Efter kriget gjorde socialistregeringen ingenting åt det här underläggande problemet. Det fanns ingen ursäkt eftersom situationen var välkänd och realistiska förslag hade presenterats för regeringen.

Men människor insåg att keynesiansk ekonomi inte är hållbart i praktiken. Förr eller senare kommer inflation och prisbubblor och sedan kommer en ekonomisk kollaps. Det är precis vad som hände i slutet av 1960-talet: prisbubbla och kollaps 1974. Efter en period av lågkonjunktur valdes Margaret Thatcher i valet 1979. Thatcher drev ”monetarist” ekonomier, liksom Ronald Regan i USA. Socialism skulle komma att dö.

Snart ökade arbetslösheten. Fabriker revs ner och maskinerna såldes ofta till Indien och Kina. Kolgruvorna stängdes. Från geografisk synpunkt blev de tidigast industrialiserade städerna i norra och västra delarna av landet hårdast drabbade: Glasgow, Liverpool, Birmingham, samt gruvdriftsområdena, också i norr, som döptes till ”rostbältet”. Sedan uppfanns en ny industri: rörelse av pengar. Några människor blev mycket rika. På den tiden blev ”loadsamoney” målet.

Hur såg Storbritanniens ekonomi ut i slutet av 1980-talet? Först och främst hade landet blivit beroende av finansiella tjänster. Men det var inte bara finansiella tjänster som lyckades. Tjänster som design, musik, reklam, konsulter lyckades också. Det uppkom en stor skillnad emellan sydöstra England och de andra delarna av landet. De flesta män som jobbade med finansiella tjänster hade inte studerat på de gamla universiteten och talade ofta med en arbetaklass London brytning. Många framgångsrika män och kvinnor som jobbade i musik och modeindustrier hade föräldrar hade invandrat. Storbritannien har verkligen blivit två länder igen.

Hur har språket påverkats av ekonomin? Nuförtiden är regionala dialekter utanför sydöstra England betraktade som dåliga. Några brytningar blev betraktade som roliga, särskilt av ungdomar. Överklassens brytning är fortfarande ett tecken på makt. Och den så kallade ”Received Pronounciation” har ändrats med en inblandning av ”Estuary” engelska – det betyder arbetaklassdialekten öster om London. Jämför drottningens inspelningar nu och för 50 år sedan så kan man höra skillnaden lätt.

Ur en annan synpunkt har ingenting ändrats. I Storbritannien är alla fortfarande genast dömda efter sitt uttal.

Guardian Takkiya

In a fine example of takkiya , Guardian journalist David Shariatmadari writes " Should we blame Islam for terrorism? " Shariatma...