Nobels mardröm

Innan Alfred Nobel dog fick han en mardröm som handlade om framtiden. Kanske var den en uppenbarelse.

I början såg han en stor öde slätt nästan utan träd. Det verkade vara ändlös. Då fick han se ett litet moln som växte upp över fältet. Molnet blev större och rörde sig hit och dit, utan mål. Då uppträdde ett andra. Och ett tredje. Snart blev luften fylld av rök och nu rörde molnen sig i hans riktning. Han blev så kall och rädd att han började huttra. Sedan hördes ett dundrande ljud som fortsatte i en tid innan det blev tyst. Då dykte det upp en massa svarta tjocka moln som höjde sig mot i himlen. Precis två minuter senare kom ett otroligt högt ljud och en kraftig vind. Bullret fortsatte under en tid, men han visste inte hur lång.

Nu förstår han att fältet är ett slagfält. Hela tiden blir ljudet högre. Plötsligt blåser det så hårt att han kastas ner i gyttjan. Lerklumpar ramlar ner på honom. Nu får han se en massa män springande omkring. Männen är klädde i kakifärgade kläder, stålhjälmar, och klumpiga svarta stövlar. Sedan verkar det om att jorden exploderar. Alla männen kastas högt upp i luften. Kroppar, huvud, armar och ben kommer regnande ner. Där män stod bara få sekunder tidigare finns det nu ett stort, djupt hål i jorden. Blodiga lik med slitna kläder på fyller hålet. Luften överallt är fyllde av svart rök som luktar beskt. Han känner igen lukten. Det luktar dynamit. Nu kommer ett vinande ljud och allt sprängs omkring honom. Sedan blir allt tyst.

Efter en tid känner han att han vaknar ur en dröm. Nu ser han en gestalt som han inte känner igen. Vem är det? Är det Gud? Jesus, kanske? Är det en ängel? Är det hans bror som dog för så många år sedan?

”Förlåt mig, det var mitt fel!”, skriker han gråtande. ”Jag trodde sprängämne var bara en fredlig sak. Man använde dynamit för att bygga vägar, järnvägar, hamnar, gruvor och så vidare. Och ingen vågar använda de kraftigaste vapnen. På sådant sätt kunde vapen garantera fred. Trodde jag. Jag gjorde min förmögenhet genom att sälja vapen och dynamit. Jag har orsakat bara död. Massdöd! Hjälp mig! Vad ska jag göra? Jag är en djävul. Jag är djävulen själv. Jag förtjänar det hårdaste straffet!”

Men gestalten svarade, ”Det var inte ditt fel. Säkert var du lite aningslös, men du avsåg ingen skada. Ondska hände eftersom djävulen kom in i världen. Var försiktig i framtiden men gå i fred.”