Vilket konstigt liv jag har haft! Det verkade som en lång resa, eller rättare sagt, som många resor samtidigt: en resa från Sverige till Italien; en resa från den Lutherska till den Katolska kyrka; en resa från prinsessa till drottning och från drottning till... jag vet inte! Vad är jag egentligen? Själv kallar jag mig drottning men så är det inte.
Jag har bott i palats i hela mitt liv. I Stockholm var palatset kallt och mörkt. I Rom var palatsen ljusa och vackra i barocka stil. När jag kom fram till Rom tänkte jag försöka bli drottning igen. Jag försökte att bli Napolis drottning, men försöket misslyckades och då hade jag ingen politisk roll.
Men det är inte heller sant. Jag blev vän med två påvar: Alexander VII och Alexander VIII. Jag blev beskyddare till många målare och berömda kompositörer: till exempel de underbara Carissimi, Corelli och Alessandro Scarlatti, som skrev så mycket när de var medlemmar i mitt hov; när Carissimi dog år 1675 blev jag mycket ledsen.
Men trots att livet i Rom var spännande och jag trivdes i stadens kulturella miljö, kunde tiderna bli besvärliga. Aldrig var jag helt nöjd. Ibland längtade jag efter Sverige. Efter en tid verkade livet i hovet vara meningslöst.
Ångrar jag någonting? Jag ångrar inte att jag abdikerade därför att det inte fanns något val. Om man vill bli katolik fanns det heller inget val; det måste man göra. Men när jag bodde i Rom verkade det som om jag slösade bort min tid. Om jag skulle ha fått min tid igen skulle jag har blivit en Karmelitsyster istället. Jag tror att om jag hade gjort det skulle jag har levt ett lyckligare liv. Säkert att vara nunna är lämpligast för en drottning utan något rike. Jag önskar att jag hade fått bättre råd när jag kom fram till Rom. Nu är det för sent och snart kommer jag att dö. Hur kommer jag att bli ihågkommen i framtiden?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar