Fortsätt till huvudinnehåll

Näckrosdammen


Näckrosdammen är den andra av fyra böcker skrivna av Annika Thor som handlar om Steffi, 12 år gammal och Nelli, 7 år gammal, två judiska flickor som skickas till Sverige från Wien av sina föräldrar i augusti 1939.

Avsikten var att föräldrarna skulle komma senare när hela familjen fick inresetillstånd till Amerika. Flickorna bodde för tillfället med fiskarens familjer på en ö i Göteborgs skärgård. Steffis fosterföräldrar var tant Märta och farbror Evert Jansson. De älskar henne men tanten var medlem i Pingstkyrkan och mycket sträng. Kriget började. Flickorna skickades till folkskolan. Föräldrarna väntade i Wien för tillståndet men det fick de inte. Sommaren kom och på grund av Steffis bra betyg skulle hon fortsätta på läroverket. Förhållanden för judarna i Wien blev värre.

Boken är skriven från Steffis synpunkt. September 1940 är Steffi 13 år gammal och det är dags för Steffi att flytta till staden för att börja på läroverket. I början bor hon med familjen Söderberg, en läkarfamilj vars dotter har vuxit upp och flyttat och hennes rum står ledigt. Familjen Söderberg hade bott på ön med Steffis fosterföräldrar som sommargäster och Steffi erbjöds att bo med familjen. När hon kommer fram till lägenheten blir hon besviken för att hon inte får bo som familjemedlem utan som inackordering. Livet är dock ganska bra. Lägenheten är stor och hennes rum är trevligt. Hon får rasta familjens hund Putte. Framförallt älskar hon läkarens 18 årige son Sven.

På skolan är förhållandet med klasskamraterna och lärarna inte alltid lätt. Det finns en annan judisk flicka som heter Alice och Steffi vill bli vän med henne. Men Alice vars familj är mycket rik och bor i ett av de största husen i Göteborg, avslår Steffi. Harriet och Lilian är klassens drottningar. De flesta flickorna i klassen vill vara med dem och alltid samlas en klunga runt dem. De är nyfikna på alla klasskamraters pojksällskap och när de ser Steffi och Sven tillsammans utanför skolan vill de ta reda på allt om Steffis kärlek. Sedan blir Steffi rädd att Harriet och Lilian ska sprida ut historien runt hela klassen. Steffis bäste vän heter Mai. Hon tycker inte om drottningarna. Apekatter kallar hon dem. Mai bor i en etta i arbetarklassområdet Majorna. Maj har svårt med matematik och när Steffi erbjuder sig att hjälpa henne, bjuds Steffi att följa med hem till hennes lilla lägenhet där det bor nio personer i ett rum och kök.

Några av lärarna är snälla. Hedvig Björk, Steffis klassföreståndarinna, undervisar dem i matematik och biologi. Hon tycker mycket om Steffi eftersom hon är duktig och begåvad i dessa ämnena. Tyska läraren däremot, som heter Fröken Krantz, kallas häxan av eleverna. För Steffi börde tyska bli lätt eftersom språket är hennes modersmål, men istället har Steffi svårt. Hon kan inte förklara grammatiska regler eftersom hon bara vet vad som är rätt. Och Fröken Krantz anmärker på hennes wienska uttal. ”I skolan talar vi ren tyska som i rikshuvudstaden Berlin”, säger fröken.

Värst är Magister Lundkvist som undervisar geografi. Han är en riktig nazist. I klassrummet säger han att judarna är ”ett främmande element i Europa”. Maj protesterar och både flickorna reser sig och går ut ifrån klassrummet. Läraren blir mycket arg och hotar dem men till slut händer ingenting.

I staden det finns många frestelser, till exempel, bion. En lördagskväll går Steffi till bion med Harriett och Lilian. Filmen som heter ”Till vi mötas igen” är barntillåten. Men på väg ut möter de fröken Holm, postkassörskan på ön. Fröken kommer att berätta för hela ön och senast på tisdag når nyheten tant Märta.

När Steffi kommer tillbaka på besök till ön, vill tanten ha ett litet samtal med henne. Steffi erkänner att hon har sett en film och har varit på en konsert. Hon tänker att hon inte hade gjort någonting fel. Steffis föräldrar har tagit flickorna till filmer och konserter och de var inte dåliga människor. Men världsliga nöjen är inte tillåtna för medlemmar i Pingstkyrkan. Märta söker ”vägledning”. Hon ska tala med Gud och Steffi och Märta kommer överens om vad Steffi får göra.

I läkarens lägenhet bli livet besvärligt. Doktorinna vill presentera Steffi för sina vänner. Men det är ingen inbjudan. Steffi tvingas klär på sig en mörk klänning och vitt förkläde för att servera middagen, och till slut presenteras hon för gästerna som stackars flyktingbarn. I slutet av november kommer en brev från Wien som förklarar att hans föräldrar får resa till Amerika om två veckor. Sedan hör hon ingenting. Under jullovet besöker Steffi tant Märta och farbror Evert. Strax efter kommer ett annat brev från Wien. De har inte rest. Mamma har blivit sjuk av lunginflammation.

När Steffi kommer tillbaka till staden blir hon inbjuden att äta middag med doktorsfamiljen. De pratar om Steffis mammas sjukdom. Snart kommer hon att bli bättre och sedan kan de resa, säger doktorn. Men det är inte sant. Steffi blir arg. De fattar inte hur det verkligen är för judarna i Wien. Sven försvarar Steffi. Efter måltiden vill doktorn och hans fru ha ett samtal med henne. Doktorn är rädd för att grupper som protesterar mot tyska illgärningar vill dra in Sverige i kriget och sedan kommer landet att invaderas. De vill inte har gräl i sitt hus. Steffi bör inte lyssna till Svens politik. Hon måste inte vara ensam med honom heller. Synbarligen har de märkt att Steffi och Sven har umgåtts för mycket.

Under vårterminen får Steffi större problem i skolan. Hon anklagas falskt av fusk i examen. Hon flyr tillbaka till ön. Maj och Hedvig Björk åker till ön och förklarar att skolan vet att hon var oskyldig. Men hon vill inte bo med familjen Söderberg. De övertalar henne att återkomma. Hon ska bo i Majs nya trea i Sandarna när hon flyttar dit i mars. För tillfallet får hon bo i fröken Björks lilla lägenhet i Johanneberg.

Men varför heter boken Näckrosdammen? Bakom Stadsgalleriet i Göteborg ligger en stor damm där det växer näckrosor. Steffi brukar sitta och fundera på bänken vid dammen.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

The dreadfulness of British governance

I wrote to my MP on two entirely separate issues recently. The first was to do with the replacement for the Inter City 125 train, which at £2.6 million per vehicle, is twice as expensive as it ought to be. The second concerned the benefits of a switch from business rate and Council Tax to a tax based on site values. In both cases, the replies were full of spurious, unsubstantiated assertions and completely flawed arguments. This is typical. You will not get an iota of sense from the government on any area of public policy at all - finance, economics, trade and employment, agriculture, housing, health, transport, energy. All junk. If you write to your MP you will invariably receive answers that are an insult to your intelligence, no matter what subject you are writing about. Of course they cannot understand statistics. They are innumerate. Whitehall is staffed with idiots with a high IQ. Look at their IT projects. And mind your purse, they will have that too.

How much more will the British tolerate?

The British are phlegmatic, tolerant and slow to rouse. Thus there was no great reaction after the terrorist attack in July 2005. The murder of Lee Rigby created a sense of outrage, but nothing more, since it appeared to be an isolated incident. Two serious incidents within a fortnight are another matter. Since the first major terrorist incident in 2001, authority has tried to persuade the public that Islam is a religion of peace, that these were isolated events, or the actions of deranged "lone wolves", having nothing to do with Islam, or to reassure that the chances of being killed in a terrorist attack were infinitesimally small. These assurances are are beginning to wear thin. They no longer convince. If government does not act effectively, people will take the law into their own hands. What, however, would effective action look like? What sort of effective action would not amount to rough justice for a lot of innocent people? Given the difficulties of keeping large n...

Battery trains fool’s gold

A piece by the railway news video Green Signals recently reported the fast charging trials for battery operated electric trains on the West Ealing to Greenford branch, in west London. In a comment under the video, I described the project as technological overkill, bearing in mind that before dieselisation in the 1960s it was worked by the tiny steam locomotives of the Great Western 1400 class, a 1932 design based on an 1870s design. The money that has been spent on the experiment would have paid for a small fleet of the old things. Elsewhere in the comments, I was critical of the 800 series trains. This produced a response from the makers of the video, as follows. “I may be grasping at straws here but I am guessing you don't like 8xx series trains all that much and rather wish we still had Kings, Castles and (for the branches) 14xx's. Fair? ” My reply was as follows... Yes you are grasping at straws. The model for long distance stock is the class 180, which is a 23 metre veh...