Snart kommer jag att bestämma mig. Det finns olika skäl som driver mig i samma riktningen. Det blir till helgen ingen Traditionell Latinsk mässa som sig bör. Inte på grund av brist på präster, utan för att alla andra präster (det finns åtminstone 10 präster i och omkring Göteborg) vägrar att fira mässan i denna uråldriga form.
Detta är bara en liten knuff som driver mig österåt. Jag kan inte ange exakt när resan började men säkerligen var det för många års sedan. Resan tog fart på allvar år 2013 när Påven Franciskus blev vald. Valet stämde inte i sig då den nya påven var jesuit; medlemmar i jesuit orden är efter löfte underställda att lyda påven. Detta i sig borde ha uteslutet en jesuit att kunna bli påve. Man kan sonika inte lyda under sig själv; det är en paradox i sig.
En annan knuff i aktuell riktning var påvens besök till Sverige i oktober 2016 för firandet av 500 års minnet av Reformationen. Gudstjänsten i Lunds domkyrka var minst sagt märklig, samt mässan dagen efter på Malmös fotbolsplan.
Situationen i min lokala city församling är inte heller som den ska vara; vi har en massa musikalisk talang men valet av liturgisk musik skapar nästan aldrig en känsla av katolicitet.
Liturgin var det som i början lockade mig till Ortodoxin, men liturgin i sig räcker inte som skäl att för lämna den Romersk-Katolska Kyrkan, vilken menar sig vara den enda sanna kyrkan.
Vändpunkten kom efter en noggrant omläsning av “Orthodoxy and Catholicity” av John Meyendorff, utgiven år 1965 strax efter det andra Vatikan concilium. Orsakerna är de vanligaste; De påvliga påståenden var/är överdrivna. Visserligen har vi haft många redbara och heliga påvar, men under de senaste 1000 åren blev tjänst som påve en slags belöning från de romerska adelsfamiljerna. Under 1300-talet flyttade påven till Avignon. Under några år fanns det tre påvar samtidigt. Påven Julius II måste betraktas som den högst ansvariga för Reformationen. Historien är inte någonting att känna stolthet över som Latinare.
Den romerska strukturen förlitar sig på en särskild tolkning av Matteus 16:18. Därifrån utmynnar tolkningen om hur kyrkan ska regeras, med påven som en slags kejsare. Olika tolkningar gäller likväl. Ortodoxins syn på biskopar vs kyrkan är att alla i princip är jämställda, eftersom kyrkans huvud inte är någon annat än Jesus Kristus själv. Patriarker och metropoliter betraktas som viktiga då de har ett andligt ansvar för en stor befolking som i fallet Konstantinopel och Alexandria. Strukturen i sig själv är platt/vågrätt istället för vertikal/pyramidformad och alla biskoper håller koll varandra för att den sanna Tro ska bevaras.
Ej att förglömma är det sk Filioque tillägget i vårt universella Credo. Dvs att den Heliga Ande utgår av Fadern och Sonen. Formuleringen motsägs av evangelisten Johannes i kap 15:26 där det står att "Hjälparen kommer som jag skall sända er från Fadern, sanningens ande, som utgår från Fadern." Filioque blev aldrig godkänt av något ekumenisk koncilium och leder till en obalanserad syn på Den Heliga Treeningheten vilket nedgraderar den Helige Ande på ett förunderligt sätt. (om än oavsiktligt från Rom)
Har även funnit att Ortodoxin har rätt i sin teologi/förkastande av ett antal Romersk-katolska post schism dogmer: synderfall, skärselden (gnistan som tände reformationen), den obefläckade avelsen, bruket av osyrat bröd under eukaristin och om det omdömeslösa i transubstantiationsläran - en spekulering runt Eukaristin i vilken den katolska kyrkan nästan verkar omfamna någon slags tro på en kemisk förvandling i Brödet & Vinet.
Jag kommer inte att hasta iväg österut men det verkar i det långa loppet oundvikligt att konvertera till den Ortodoxa Tron. Den slutliga resan dit kommer både att bli obekväm och krävande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar