Nuförtiden måste jag vara försiktig med vad jag utsätter min mage för; det kan sluta med att jag inte kan äta något mer än riskakor och en burk makrill i tomatsås som jag tar med mig som reserv, utifall den mat som jag blir erbjuden är opassande. Jag var där av förhindrad att närvara under påvens besök i Malmö.
Den katolska mässan i Malmö skänkte mig mycket eftertanke. De som kunde närvara talade om en riktigt härlig upplevelse. Detta trots att mässan hölls utomhus på Malmös fotbollsstadion, vilket bara i sig är opassande under november månader. Planering av mässan var nästan en sista minutens chansning, eftersom syftet med påvens besök ursprungligen var Svenska Kyrkans firande av Reformations 500 års-jubileum. För att delta i mässan hade Göteborgs city katoliker behövt avresa från Göteborg kl 03.30 för att kunna närvara vid dess start kl 09.30.
Påven firade nödvändigtvis på latin. Av detta skäl kunde det inte misslyckas. Tv kommentatorerna var utmärkta och gav en detaljerad förklaring av det som icke-katoliker kan finna svårt att förstå i mässan.
Valet av musik var delvis helt passande och välkänt: Missa de Angelis (Kyrie, Gloria, Sanctus), Credo III, Mysterium fidei, Pater Noster; detta särskilt i ljuset av att tv kommentatorerna själva förklarade att Kyrkan använder latin som ett universellt och enande språk utan koppling till någon nation eller folkgrupp. Märkligt nog, åtminstone en präst som brukar ta kraftig ställning mot latin uttryckte att han uppskattade att latin gjorde det möjligt att alla kunde delta i firandet med Påven.
Men - trots att mässan hölls på Alla Helgons Dag, av festdagens Proprium fanns det inte ett dugg. Mässan började med “För alla helgon” av den engelska kompositören Vaughan Williams i den Brittiska stilen “muskulär kristendomen”: bra musik men en klyscha. Därmed trängdes festdagens riktiga ingångsantifon Gaudeamus omnes in Domino ut.
Och så fortsatte det: nya musikstycken vars melodier hade varit mer passande i tv reklam för tvättmedel; psalmer på svenska med ursprung från stormaktstiden; 1800-tals stycken av anglikanskt ursprung, på engelska, visserligen vacker musik som hade passat bra för en gudstjänst på en domkyrka in England men helt opassande där och då. Säkert var det inte tänkt men över lag gav musiken intrycket att målet var att vara just icke-katolsk.
Resultatet blev att det varken sjöngs musiken som tillhör Alla Helgons Dagen eller kompositioner som hade varit passade vid ett besök av en påve. Den sista skulle kunna ha varit bra för att lägga till kyrkokörens egna repertoar - såsom Tu es Petrus till påvens ära (samt St Petrus och Paulus högtid) - inte nödvändigtvis den välkända Palestrina sammansättning, men möjligtvis en sammansättning av Duruffle, Byrd eller Victoria.
Ansvarig för ovan nämnda val av musik var stiftet, som bevisligen saknar känslan och kunskapen för det katolska musikaliska arvet. Detta är inte den enda exempel men en pågående förstörelse att biskopen bör ta hänsyn till och gör någonting åt.
Den ekumeniska Gudstjänsten i Lunds domkyrka var någonting ytterligare att dryfta. Det var ett märkligt hopkok av flertalet kockar med uppenbarligen noll känsla för Kyrklig liturgi och katolsk skönhet. Gudstjänsten började med en procession bärande ett färgglatt kors som såg ut som en rolig leksak, och så fortsatte den. Den hela verkade vara ett hedrande av människor snarare än ett hedrande av Gud.
Om det hade varit en vanlig anglikansk gudstjänst hade det kunnat framställas som en “Choral Evensong”, (en blandning av vespers och completorium) vilket skulle ha varit acceptabel för både katoliker och Lutheraner. Svenska kyrkan har tyvärr inte detta i sin egna liturgiska tradition men det kunde har utformats som en vesper Gudstjänst med ett antal förböner. Nu blev det istället pannkaka av hela tillställningen och ingen röd tråd kunde skönjas.
Om vi lägger ihop de olika händelserna, så blev mässan, trots kallt, regnigt och blåsigt väder ett minnesvärt ögonblick för de katolsk. Å andra sidan har det hela besöket skapat en allmänt förvirrad reaktion i vårt stift som utanför, särskilt ihopkopplat med påvens intervjusvar på flygplanet hem till Rom.
Sveriges katolska biskop blev å sin sida intervjuad av Sveriges Television tillsammans med den kvinnliga ärkebiskopen av Svenska kyrka. Biskop Anders var märkbart generad av Svt:s frågor som han omöjligt kunnat besvara utan att orsaka upprördhet hos det svenska folket i tvsofforna.
Utan mässan kommer besöket som bäste inte att lämna bestående intryck. Det svenska Salighetsverket kommer att fortsätta sin andliga kräftgång; mässan kan ha givit en liten skjuts åt latinet som ett sätt att ena ett samhälle delade bland många olika språkgrupper. Sveriges katoliker långt ifrån Roms influenser, kan fortsätta att behålla och bygga på sin rika katolska tradition. Insatserna skulle gynnas om Stockholms katolska stift tog ett hellhetsgrepp om den musikaliska tradition man i framtiden bör ösa ur.
Den katolska mässan i Malmö skänkte mig mycket eftertanke. De som kunde närvara talade om en riktigt härlig upplevelse. Detta trots att mässan hölls utomhus på Malmös fotbollsstadion, vilket bara i sig är opassande under november månader. Planering av mässan var nästan en sista minutens chansning, eftersom syftet med påvens besök ursprungligen var Svenska Kyrkans firande av Reformations 500 års-jubileum. För att delta i mässan hade Göteborgs city katoliker behövt avresa från Göteborg kl 03.30 för att kunna närvara vid dess start kl 09.30.
Påven firade nödvändigtvis på latin. Av detta skäl kunde det inte misslyckas. Tv kommentatorerna var utmärkta och gav en detaljerad förklaring av det som icke-katoliker kan finna svårt att förstå i mässan.
Valet av musik var delvis helt passande och välkänt: Missa de Angelis (Kyrie, Gloria, Sanctus), Credo III, Mysterium fidei, Pater Noster; detta särskilt i ljuset av att tv kommentatorerna själva förklarade att Kyrkan använder latin som ett universellt och enande språk utan koppling till någon nation eller folkgrupp. Märkligt nog, åtminstone en präst som brukar ta kraftig ställning mot latin uttryckte att han uppskattade att latin gjorde det möjligt att alla kunde delta i firandet med Påven.
Men - trots att mässan hölls på Alla Helgons Dag, av festdagens Proprium fanns det inte ett dugg. Mässan började med “För alla helgon” av den engelska kompositören Vaughan Williams i den Brittiska stilen “muskulär kristendomen”: bra musik men en klyscha. Därmed trängdes festdagens riktiga ingångsantifon Gaudeamus omnes in Domino ut.
Och så fortsatte det: nya musikstycken vars melodier hade varit mer passande i tv reklam för tvättmedel; psalmer på svenska med ursprung från stormaktstiden; 1800-tals stycken av anglikanskt ursprung, på engelska, visserligen vacker musik som hade passat bra för en gudstjänst på en domkyrka in England men helt opassande där och då. Säkert var det inte tänkt men över lag gav musiken intrycket att målet var att vara just icke-katolsk.
Resultatet blev att det varken sjöngs musiken som tillhör Alla Helgons Dagen eller kompositioner som hade varit passade vid ett besök av en påve. Den sista skulle kunna ha varit bra för att lägga till kyrkokörens egna repertoar - såsom Tu es Petrus till påvens ära (samt St Petrus och Paulus högtid) - inte nödvändigtvis den välkända Palestrina sammansättning, men möjligtvis en sammansättning av Duruffle, Byrd eller Victoria.
Ansvarig för ovan nämnda val av musik var stiftet, som bevisligen saknar känslan och kunskapen för det katolska musikaliska arvet. Detta är inte den enda exempel men en pågående förstörelse att biskopen bör ta hänsyn till och gör någonting åt.
Den ekumeniska Gudstjänsten i Lunds domkyrka var någonting ytterligare att dryfta. Det var ett märkligt hopkok av flertalet kockar med uppenbarligen noll känsla för Kyrklig liturgi och katolsk skönhet. Gudstjänsten började med en procession bärande ett färgglatt kors som såg ut som en rolig leksak, och så fortsatte den. Den hela verkade vara ett hedrande av människor snarare än ett hedrande av Gud.
Om det hade varit en vanlig anglikansk gudstjänst hade det kunnat framställas som en “Choral Evensong”, (en blandning av vespers och completorium) vilket skulle ha varit acceptabel för både katoliker och Lutheraner. Svenska kyrkan har tyvärr inte detta i sin egna liturgiska tradition men det kunde har utformats som en vesper Gudstjänst med ett antal förböner. Nu blev det istället pannkaka av hela tillställningen och ingen röd tråd kunde skönjas.
Om vi lägger ihop de olika händelserna, så blev mässan, trots kallt, regnigt och blåsigt väder ett minnesvärt ögonblick för de katolsk. Å andra sidan har det hela besöket skapat en allmänt förvirrad reaktion i vårt stift som utanför, särskilt ihopkopplat med påvens intervjusvar på flygplanet hem till Rom.
Sveriges katolska biskop blev å sin sida intervjuad av Sveriges Television tillsammans med den kvinnliga ärkebiskopen av Svenska kyrka. Biskop Anders var märkbart generad av Svt:s frågor som han omöjligt kunnat besvara utan att orsaka upprördhet hos det svenska folket i tvsofforna.
Utan mässan kommer besöket som bäste inte att lämna bestående intryck. Det svenska Salighetsverket kommer att fortsätta sin andliga kräftgång; mässan kan ha givit en liten skjuts åt latinet som ett sätt att ena ett samhälle delade bland många olika språkgrupper. Sveriges katoliker långt ifrån Roms influenser, kan fortsätta att behålla och bygga på sin rika katolska tradition. Insatserna skulle gynnas om Stockholms katolska stift tog ett hellhetsgrepp om den musikaliska tradition man i framtiden bör ösa ur.
Kommentarer